Segling till Gillöga i Klepperkajak sommaren 1992 

Hem
Fördelar & fördomar
Konstruktion
Underhåll
Tillverkare, importörer & uthyrning
Modeller
Historik
Expeditioner
Svenska paddlare
Segla faltkajak
Loggbok
Länkar, läsning & museer

E-post

Sidan skapad den 28 april 2001.

© S Sievers 2001

• Av Bengt Silfverling

Vi parkerade bilen vid en brygga på Lidingö och väntade in skärgårdsbåten till Möja. Det gick snabbt och smidigt att lasta över packsäckarna innehållande Kleppern plus proviant och stuva in dem, det var inte så mycket folk som gick ombord vid den här bryggan. På Möja förvarar min bror en kajak i en lada hos en skärgårdsbo. Det är en rätt stadig skärgårdskajak av Ålandstyp. Den bar vi ner till ångbåtsbryggan och där monterade vi Kleppern och packade så de bägge kanoterna omsorgsfullt.

Det hade redan blivit eftermiddag när vi lämnade övärlden kring Möja bakom oss och satte kursen över den stora fjärden ut mot Stora Nassas skärgård. Så fort vi hade lämnat turbulenta trafiken i farleden längs Möja hade jag kunnat hissa full segelutrustning på Kleppern och satt nu bekvämt med en stadig vind akterifrån som drog bra i seglen. Vinden värmde skönt på ryggen och vi fick en härligt fräsig segling över fjärden. Ja, brorsan fick förstås veva på och slita med paddeln hela tiden för att hålla jämnt med mig som satt bekvämt tillbakalutad och bara behövde hålla emot i skoten.

Mitt ute på fjärden fanns gamla dyningar som var så stora att det blev litet av berg-och-dalbana över seglingen. Rätt vad det var försvann brorsan ur sikte bakom ett vågberg, så lyftes han upp av nästa dyning och kom surfandes nerför en jättevåg och svepte alldeles intill mig. Även Kleppern surfade litet om än inte så elegant som den smäckra glasfiberkajaken.

På Nassa rastade vi i kvällningen och åt middag på en klippa inne bland de trånga kanal­liknande passagerna. Några seglare som låg väl uppankrade några klippor bort hade sett oss komma och kom nu gåendes på klipporna för att bese våra små farkoster. En tyckte de såg perfekta ut att ha inne i den skyddade labyrintarkipelagen och undrade vilket hus på Nassa vi kom ifrån. När vi sade att vi just seglat över fjärden från Möja såg han väldigt konfunderad ut. Själv hade han ansett sig vara tvungen att ligga still i två dagar för att det hade blåst! Och det märktes att han var väldigt osäker och orolig, var tionde minut var han och hamrade på sina bergkilar och kollade oroligt vindriktningar mm fast han låg mycket skyddat med höga klippöar åt alla håll. När vi så gav oss av igen efter middagen så höll den orolige på att få fnatt när vi på hans ängsliga fråga svarade att vi skulle till Gillöga längst ut i havsbandet för att hitta en bra tältplats. Vi lämnade Nassas arkipelag vid elvatiden på kvällen och seglade ut på fjärden mot Gillöga i det sakta sjunkande kvällsljuset.

Vi fick en fräsigt härlig segling även över denna fjärd i det nu alltmer tilltagande nattmörkret. Det blev betydligt svartare jämfört med den natt då jag var vaken länge efter en paddeltur inåt Sarek bara en vecka tidigare. Däruppe blev det nog inte riktigt mörkt på hela natten, här kändes det redan augustisvart fast det bara var i slutet på juli än. Stundtals såg jag inte brorsan där han paddlade en bit ifrån mig och det kändes rätt kusligt. Han hade naturligtvis bättre koll på var jag befann mig, eftersom ju han såg mina uppstickande vita segel på långt håll medan hans låga och mörka kajak smälte samman med vågorna i mörkret för mig. Mitt ute på fjärden siktade vi inte land åt något håll och vågorna, de gamla dyningarna, var så stora att de dolde brorsan långa stunder. Och inte ett spår av Gillöga! Gillögarkipelagen består ju av ganska låga skär och småöar. Skulle vi komma helt ur kurs och missa dem finns ingenting utanför. Finland eller Estland nästa!

För ett ögonblick kände jag det suga till: ”Om brorsan inte dyker upp bakom nästa vågberg! Om vi kommer ifrån varandra nu! Om han bara är försvunnen! Vad skall jag kunna göra? Segla fram och tillbaks vid utsidan av Gillögaskären? Med risk att han fått problem och redan gått in i någonstans, och nu står på ett skär i kolmörkret och skriker sig hes utan att jag har en chans att höra honom i bruset av vågor och bränningar. Eller att han är kvar ute och letar efter mig men åt fel håll. Hur länge skall jag stanna utanför bränningarna och leta innan jag måste ta mig in i lä och lugnvatten? Börja hala seglen redan här ute? Nej. För riskabelt…” Det hann rasa några tankar genom huvudet där i kolmörkret och för första gången kändes Kleppern liten och osäker ett ögonblick. Som att sitta i en  gummibag med stomme av bräckliga träpinnar. Inte mycket att sätta emot naturens krafter. Och närmaste fasta landpunkt var ännu alldeles för långt borta, bara en kolsvart remsa låga Gillögaskär som anades rätt fram utan möjlighet att man skulle kunna urskilja var det fanns en plats att landa på…

När jag satt där som mest ensam bland vågbergen med mina tankar och inte riktigt visste var jag hade brorsan vände jag mig nästan helt om och fick se ett märkligt fenomen. Det såg ut som ett tomtebloss eller blinkande lysen som ”sprang” ut över vattnet långt bakom oss vid horisonten, stannade, tvekade, och så sprang tillbaka. Detta pågick under lång tid och så när brorsan plötsligt kom surfande nerför närmaste vågberg gjorde jag honom uppmärksam på fenomenet. Vi låg still och tittade på det ett tag. Försökte ta tid på det och så vidare. Längden på ”löparbanan” var så lång att man utan vidare kunde utesluta båt eller fast installation. Senare kom vi fram till att blinket hade samma frekvens som flygvarningsljusen på radiomasterna i Stavsnäs och att det troligen var något optiskt brytningsfenomen i luftlagren som orsakade att ljuset polariserades i vågrät istället för lodrät riktning. Men vilken känsla att sitta ute i mörkret på öppet hav bland stora vågberg utan att riktigt se annat än konturen av låga ytterskär långt borta, med borttappad brorsa, och ett vattenspringande UFO i ryggen!

Brorsan hade bara vilat på paddeln ett tag för att ordna med karta och ficklampa, det hade varit litet gungigt i den grova sjön. Nu höll han sig i närheten igen och de obehagstankar jag känt höll sig borta. Häftig upplevelse att sitta här i den ljumma och stadiga vinden bland gigantiska vågberg mitt i natten, särskilt som det här var mitt första riktiga ytterskärgårds­besök oavsett farkost.

Gillöga dök upp i kompasskursen. Sakta växte konturer av land och skilde sig mot det svaga horisontljuset. Konturerna fick mer och mer form ju närmre vi kom. Det som sett ut som en enda sammanhängande landremsa blev till skilda delar. Gillöga är inte högt, bara en samling låga öar och skär. Vi kom aningen fel, hade drivit av söderut fast vi satte kursen just med avsikt på att vi skulle ha marginal. Hade vi inte räknat med god marginal och avdrift hade vi kunnat passerat söder om och missat hela arkipelagen? Hade vi inte uppmärksammat det hade vi kanske varit på väg mot Estland? Nej, så illa hade vi inte navigerat. Vi kom bara inte exakt rätt på, vi kom inom de marginaler vi hade räknat med och fick nu söka oss litet norrut. När vi tagit oss innanför de yttersta bränningarna fick vi börja finlira oss fram mellan stenar och skär. Brorsan låg längst in och sökte efter en öppning som han visste ledde till en lämplig landningsplats. Han hade paddlat ensam till Gillöga förut en gång så han visste på ett ungefär var vi skulle försöka ta oss in bland skären för att finna en lugn kanalliknande spricka till en plats att slå läger på. Med skillnaden att det nu skulle ske i nästan totalt mörker. Jag hade också ett landmärke, en gammal knotig buskformad rönn, som jag läst om i någon skärgårdsskildring. Det kom väl till pass nu. Jag såg konturen av den mer än hundraåriga gamla rönnen. Kanske vakade den över sjöfarare. När jag såg den styrde jag för att komma närmare brorsan och uppmärksamma honom på rönnen bakom vilken det enligt den gamla skärgårdsskildringen skulle finnas ett inlopp. Just när jag hade trampat på roderpedalen svepte jag förbi en stor undervattenssten på rätt sida med någon decimeters marginal. En Klepper klarar nog galant en sådan eventuell grundkänning, men nu kändes det bra att slippa testa i nattmörkret.

Vi paddlade in i en metersmal passage, drog upp kanoterna på en vassbale och efter litet letande hittade vi en av fem små tältplatser i krypljungen i en skyddad bergssvacka. Vi fick bokstavligen krypa på alla fyra och känna oss fram i svartdunklet eftersom ficklampan slutade fungera just vid landstigningen. Kanotister före oss hade rensat några tältlagom platser från krypljung och stenar. Vi fyllde en sådan med vårt lilla 150 kronors cykelturisttält, alldeles utmärkt att alltid ha med i kanotens standardpackning. Vi satte ingången just där vi kände ytterst mjuk och fin sand.

Vaknade en stund in på nästa morgon till ett strålande vackert väder. Upptäckte att den ”mjuka sanden” var kolresterna av tidigare campares lägereld. Vi åt frukost, tog det lugnt och bara njöt. Bestämde oss för att inte försöka oss på att segla till Svenska Högarna, även om det var mycket goda väderförutsättningar. Kanske skulle vi inte få en sådan fin chans och sådant lämpligt väder någonsin mer, men ändå avstod vi. Vi resonerade så att vi hade en ganska tuff etapp bakom oss och vi behövde lite vila. Vädret var fint. Det hade i ett par veckor nu stadigt varit vackert sommarväder och högtryck. Vindarna var perfekta och stadiga, men det kunde ju vända. Kanske inte innan vi hade hunnit till Högarna, men kanske inför återfärden. Skulle vi få väderomslag så kunde det bli tung väg tillbaka över stora öppna fjärdar. Vi hade visserligen läst Stig Fredins skildring i boken ’Med segelkajak i skärgården’ att expeditionen var klart möjligt även med min gamla Klepper. Vi ansåg också att väderförhållandena var ännu bättre nu än i bokbeskrivningen. Vi resonerade litet om vi kanske skulle låta glasfiberkajaken ligga kvar på Gillöga medan vi samsades i Kleppern till Högarna. Det hade nog varit bästa alternativet men vi valde ändå bort Högarna den här gången. Vi ville inte riskera att dra igång någon räddningsaktion ifall vi skulle bli stormstrandsatta på Svenska Högarna bara för att vi blivit övermodiga och försökt oss på det mest avlägsna målet. Vi hade också sett att Marinen kommit med båtar och  kört sakta efter det stråk där vi kom under natten. Hade någon fritidsskeppare sett oss glida in som mörka skuggor i nattens mörker och rapporterat oss som främmande undervattensmopeder…?

Vi beslöt oss istället för att paddla runt och utforska Gillögaarkipelagen. Jag tog ned segelutrustningen och vid lunchtid paddlade vi iväg genom de smala passagerna.Här är kanoterna suveräna. Än paddlar man förbi fräsande bränningar för att i nästa ögonblick glida in genom en meterbred passage till en fullständigt skyddat spegelblank lagun och därpå rätt ut på havet med bara horisonten i sikte. Vi pilade in genom passager omöjliga ens för en liten roddbåt, större motor- och segelbåtar skulle jag inte ens försöka med i dessa vatten. Det här är kanoternas arkipelag. På ett ställe fick man huka sig och lyfta upp en broplanka mellan ett par stugskär. Brorsan fick syn på ett par svanar som sam före honom i en lagun och plötsligt försvann. Där fanns en kanotbred passage i en klippa och vi kunde följas efter svanarna och på så vis hitta en genväg till vår ”hemvik”. Vi hoppade ur kanoterna och tog en tur landvägen på klipporna runt de små fiskarstugorna som står i en vindpinad klunga på mittenön.

Vilket fågelliv det var härute på skären. Här såg vi många för oss helt nya arter. Och vid vårt tält satt en rosenfink och sjöng. I kvällningen åt vi en formidabel middag i den nedåtgående solens sista rödljus. När mörkret föll kom ett flertal nyfikna grodor upp på klippan bredvid oss och avtecknade sig som svarta silhuetter mot det sista himmelsljuset. Kanske ville de ha en hutt av vår medicin som det stod Scotland på?

Nästa morgon avseglade vi mot Lilla Nassa. Vädret och vinden var fortfarande väldigt bra. Vi kastade en tanke åt Svenska Högarna, tänk om vi hade…, men vände ändå söderut och kallade det för förnuft… På Lilla Nassa satte vi oss uppe på berget, det är som en amfiteater där, och beskådade förvånat seglarfolkets vedermödor och trätande där de låg tätt intill varandra båt vid båt och ankarlinor kors och tvärs med andra tampar. När vi gick ifrån Lilla Nassa bytte vi så jag paddlade brorsans kajak och han tog Kleppern. Det blev en jobbig färd för jag kom inte riktigt överens med balansen i den grova sidosjön. Vi navigerade fel när vi nådde öarna utanför Möja. Gjorde ett parallellfel och visste inte riktigt var vi befann oss ett tag. Men så fick vi syn på en liten fyr i en av de inre farlederna och kunde reda ut det hela. Vi sökte upp en undanskymd plats som jag varit på förut. I inloppet till den lilla dolda viken drar man sig igenom en vassrugge. Typiskt kanotställe! Skönt med nattmat vid eld och sedan varm sovsäck.  Jag hade nog suttit i mer än fem timmar och vevat paddel. Och passat balansen.

Packade ihop Kleppern, tog skärgårdsbåten tillbaka mot Lidingö. Åt ångbåtsbiff medan vi diskuterade vad vi kunde förbättra i utrustningsväg. Varsin, eller dubbel uppsättning av vattenskyddade ficklampor, kartor och säkerhetsbloss var det som vi mest kom att tänka på. Framme vid Lidingö stuvades Kleppersäckarna i bagageskuffen. Och samma Klepper jag alldeles nyss varit i allra yttersta skärgården med kunde jag utan större arrangemang åka hem och packa in i källaren. I potatislåren i hyreshusets källarförråd. Veckan före paddlade jag som tidigare nämnts med den i Sarek, men det är en annan historia…