Göta kanal sommaren 1998 |
||
Hem
|
Denna något ljumma sommar, tillbringade jag utomhus... och innan minnet sviker helt passar jag på att skriva ned mina upplevelser (mest för min egen skull). I cirka tjugo dagar befann jag mig i närheten av min kajak med en hel del vatten, både över och under mig...
Jag måste säga att den personal som jobbar på och vid slussarna förtjänar en eloge! Aldrig en sur och besvärad min där inte! Alltid hjälpsamma och trevliga. Om ni nu orkat läsa igenom denna inledning rekommenderar jag att ni kollar på resten också... Kanske ni själva får lust eller mindre aversion mot kajaking. Kajaking är ett utmärkt och mycket trevligt sätt att komma naturen n ärmare! Har ni inte provat det förut måste ni prova det!! I efterhand måste jag säga att det var bland det bättre saker jag hittat på. I efterhand är förstås det mesta bättre än vad det verkligen var. ;)Trots allt var vädergudarna på min sida ändå. Okej, strax snett till höger, men jag skall inte klaga, trots vädret (eller brist på) lyckades jag att bränna upp axlar, armar samt vänster öra, och det inte bara en gång! Ösregnet drabbade mig egentligen bara en gång riktigt ordentligt, då var det ju bara att kravla upp på land och njuta av tältlivet så gott det gick! Tur att det finns böcker!! En liten radio, lånad av min mor, räddade några annars ganska trista timmar också.Framför allt var det en nyttig upplevelse under paddlingen så till vida att jag lärde känna både min båt och mig själv. Den senare då under ensampaddlingen. Det är inte en så dålig bedrift att kunna kovända sina matvanor, från en frukost som normalt består av rejält med koffein och nikotin samt i övrigt hårt chiffrerade måltidstider, till att äta ordentlig frukost och regelbundna måltider.
Denna tur börjar i solens tecken. Mina föräldrar som var och hälsade på i Stockholm, körde mig och all packning till Oxelösund. Efter ca. en och en halv timmes hopsättning av kajak samt ivrigt gnuggande av min hårbottnen, lyckades jag med lite hjälp få ner eländet i sjön (på rätt köl förstås) med packningen hyfsat nertryckt. En ordentlig packningsordning misstänkte jag kom av sig själv efter ett par dagar, vilket var mycket korrekt. För den som själv ger sig ut för första gången med långfärdspackning kan kanske tänka sig för lite extra, och provpacka ett par gånger och se så att man kan få upp prylarna i den ordning man behöver dem. Där med inte sagt att jag själv packade enligt någon kaos-teori. Så efter att ha vinkat adjö till mina föräldrar i Oxelösunds hamn, styrde jag alltså söderut i riktning mot Arkösund för att sedan ta in i Bredbaken och följa den till den egentliga startpunkten för min resa, Mem, Göta kanals östra mynning. Vädret var soligt och vackert och så småningom kom Bråviken att skymta och det var dags att fundera ut hur man skulle komma över. Eftersom jag egentligen inte hade någon större vana av paddling förutom fram och tillbaka i Edsviken hemma i Sollentuna, bestämde jag mig för att ta det försiktigt och korsa på det smalaste stället. Vid detta laget hade ett gäng mörka moln börjat skymta, samt att vinden friskade i. När jag då skulle över Bråviken var himlen blåsvart och när det blev hård motvind tyckte jag att det kanske var lämpligt att leta efter ett övernattningsställe. Det grämde mig dock att behöva gå i land efter drygt en halv dags paddling. Men det var ju för nöjes skull jag var ute och inte för att bli blöt. ;) Detta var premiären för mitt nyligen inköpta tält. Efter en stunds fifflande med diverse pinnar och stänger, kunde jag njuta av tältlivet. Redan här började jag förstå att solen tar ganska kraftigt när man sitter så nära vattnet som i en kajak. Tur att jag hade varit på apoteket och införskaffat solskydd. Men som vanligt är man efterklok och jag fick nog mer användning för en svalkande sollotion än solskyddet... Dagen efter blev fin med sol och jag fick se en fin skärgård med mängder av skär och öar. Jag höll mig ganska nära farleden söderut, så en och en annan fin båt kunde man också få se. Vad jag lärde mig med förbluffande hastighet den dagen och dagarna strax efter, är hur inpiskat svårt det är att försöka navigera från sittbrunnen i en kajak. Denna insikt hade inte ens föresvävat mig innan. Dessutom hade ärke-klanten (läs: jag) endast studerat och memorerat en bilkarta över vägen till Mem. Rakt söderut samt höger efter Arkösund, var mitt något naiva motto. Sjökort hade jag endast för Göta kanal (vad man nu skall ha för nytta av ett sånt?). Men men. Det är lätt att vara efterklok och den enda som behövde sota för detta misstag var ju jag själv. Det skulle visa sig lite senare efter ett par dagar. Efter en lång dag och en mycket fin passage norrifrån in tillArkösund (det går en liten vasskantad kanal norrifrån in mot Arkösund, försök att hitta den om ni är där någon gång) fann jag till slut farleden som skulle leda mig in mot det hägrande Mem. Efter några kilometer fann jag ett litet fint ställe att törna in på. Nästa morgon hade väl kanske inte så mycket guld i mund eller vad man nu säger. Grått och trist, och tristare skulle det bli. Mina mätningar på bilkartan hade sagt mig att denna dag skulle jag vara vid Mem. Det var ca. 2-3 mil dit från den plats jag befann mig, vilket var en lagom dagsmarsch. Under paddlingen undrade jag i mitt stilla sinne varför så många hade sagt att Göta kanal var så vackert. Det stämde inte alls tyckte jag, den vik jag paddlade i var som jag senare förstod typiskt östkustaktig. Norrsidan var i stort helt ofruktbar (i alla fall om man är ute efter fina strandhugg och träd osv.) och den höga kusten stupade i princip rakt ned (om inte mer) vilket inte ens föranledde ett försök att gå i land. Följaktligen höll jag mig så längs med den södra stranden, där det var betydligt finare. Ett ganska smart drag medtanke på att man dricker ganska mycket vätska när man paddlar och behöver gå iland med jämna mellanrum. Under dagen fick jag "sällskap" av ett otroligt fult kraftverk som jag faktiskt nästan hade sett redan från Oxelösund. Vad det var fick jag reda på nästa dag. Någon gång på dagen kom jag till en liten fin skärgård, där jag gick iland för att fixa mat. Tittade på en skylt där det stod att jag var i Bråvikens skärgård etc. etc. Här borde väl vän av ordning reagerat, men mitt minne svek mig tydligen här. Jag fortsatte. Det började bli kväll och jag kunde fortfarande se att den vik jag var i bara fortsatte längre och längre bort. Mulet, grått, överväldigande trist och till slut vid åtta-nio tiden hittade jag till slut en övernattningsplats. Man var inte på gott humör precis. Jag hade gett vad som helst för ett sjökort eller en atlas till och med i detta läget. Nästa dag blev faktiskt tro det eller ej, en bra dag. Min vanatrogen, vände jag fören västerut och tog tag i saken och stannade till efter en timme vid en villa vid vattnet och frågade var tusan jag var någon stans. Detta skulle jag gjort förstås redan i Arkösund. Jag har tyvärr glömt namnet på de personer som bor där, men de var verkligen mycket trevliga och hjälpsamma. De bjöd upp mig på kaffe och bullar eftersom de antagligen tyckte mycket synd om mig. De pekade tvärs över viken och f örklarade att det var kolmården som låg där. Det kraftverk jag hade sett under föregående dag kallade de för det enda koleldade kärnkraftverket i Sverige. Egentligen, i ett sånt här läge borde man väl ha lagt ner verksamheten, men inte Tim inte. Tvärtom! Efter att ha suttit och pratat med dem en timme och fyllt på vatten förrådet och haft det allmänt trevligt en stund, vände jag. Eftersom jag naturligtvis talat om för alla och envar vad jag skulle göra, så var det förstås helt uteslutet att ens tänka på att avbryta! Här kan också passas på att tillägga att de hade det godaste kaffet jag smakat i mitt liv. Efter att ha levt på Nescafe i några dagar kan man inte beskriva känslan av riktigt hembryggt kaffe. En njutning! Man saknar inte kon efter båset är tomt! ;) Var jag fick min energi ifrån den dagen vet jag fortfarande inte... Antagligen var det från det trevliga sällskapet jag haft där mittemot Kolmården. Jag insåg att jag antagligen fått en släng av Lappsjukan. Vid kvällningen var jag tillbaka och förbi Arkösund och tog rätt väg. Jag övernattade vid en liten ö där det fanns gott om häftiga små fladdermöss. Såg också någon stor rackare till rovfågel, men identifiering av dylika är inte något av mina mest framstående karaktärsdrag. Jag nöjde mig med att försöka ta en bild på den och njuta av den eleganta synen. Skärgården söder om Arkösund kan nog vara värt ett besök, det är ganska fint där om ni har vägarna förbi. Livet var mycket ljusare nästa dag. Jag visste (eller var i alla fall ganska säker på) att jag äntligen var på rätt väg efter en omväg på ca. 8-10 mil med tanke på att jag inte höll den allra genaste kursen. Det första jag gjorde den dagen var att möta en annan ensampaddlare som hade gått från Kalmar och var på väg mot Stockholm och vi utbytte lite erfarenheter. Det var också så att det var medvind för en gångs skull. Eller om man så säger "negativ" motvind,eftersom det "alltid" blåser motvind. Men det var ändå en ganska dryg paddling till Mem. Bredbaken var ungefär som Bråviken till geografi fast i lite mindre skala och inte fullt så ful (ursäkta men det kan inte hjälpas) ;). Jag passerade Stegeborg och stannade till strax efter vid en historisk plats där det hade hänt någonting och någon kung var inblandad. Jag menar inte att vara sarkastisk här utan jag har bara glömt vad jag läste om det, en fin plats i alla fall. Sedan var det "öken"-geografi igen. Mycket öppet vatten och trist omgivning igen ner mot Mem. Jag höll mig ganska nära farleden för säkerhets skull. Paddlade förbi en tysk segelbåt som kämpade i svag medvind. Härlig känsla!! hehe ;) När jag precis hade gett upp hoppet om att komma till Mem under den dagen och sjön plötsligt "tog slut" utan att jag kunde se Mem, fann jag Mem. Inga stora skyltar där inte. Jag var alltså framme vid Göta kanal. äntligen! Efter att ha pratat lite med en övertidsarbetande slussvakt fick jag lov att slå upp förläggningen på gräsmattan bredvid. Här kunde jag också få duscha för första gången sen jag startade. Härligt! Slippa blaska av sig i Alg-belamrat vatten som är mer grönt än blått. Den natten somnade jag lycklig. Jag måste säga att vattnet vid kusten var allt annat än trevligt. Det var som om bristen på grönska på land måste uppvägas av någon outgrundlig anledning och då i vattnet. Lyckades man också stanna till vid nå gon liten vik med dålig vattencirkulation var "lyckan" fullständig... Det var nästan så man undrade hur länge båtskrovet skulle hålla emot de frätande attackerna... På några ställen kunde man se folk hoppa i denna alg-gröt utan att det bekom dem ett dugg... Jag har själv haft ett antal akvarium i mina dagar men det var ingenting i jämförelse... Men det kanske kan förklara lite av min aversion mot alger... ;)
Efter att habetalat Slussavgiften för en vecka, var det så alltså dags för att slussa för första gången. Lite nervöst måste jag väl tillstå. Vad jag förstod efteråt var det nog första gången den stackars slussvakten slussade en kajak också. Jag fick hålla mig fast i en segelbåt längst fram till höger i slusen. Att det var en dålig position för vilken båt som helst, förstod jag när vattnet forsade upp ö ver däcket på kajaken samt höll på att dra mig under segelbåten. Tur att kajaken har luftkanaler ;) Nej, det kändes nog otäckare än vad det verkligen var. Det gick hur som helst bra och ytterligare en erfarenhet rikare stack jag paddeln i det nu mer lerhaltiga vattnet. Jag hade en mycket fin tur framför mig. Innan en av slussarna före Söderköping tyckte jag mig se ett bekant ansikte på en båt som gjorde sig iordning för att slussa. Jag trodde igen att det var ett utslag av lappsjuka men efter en stund förstod jag att det verkligen var bekanta till mina föräldrar i Vänersborg som var ute och åkte. De skulle åka till Kinda kanal. Återigen fick jag trevligt sällskap till Söderköping där de lade till för att titta nä rmare på staden. Efter att ha pratat en stund med dem, åkte jag vidare, men skulle senare få tillfälle att titta närmare på denna lilla pärla till stad. Strax efter Söderköping, ligger ganska många slussar på rad. Vid den första berättade en lite äldre slussvakt, apropå ämnet de kraftiga strömmar som blir, hur han hade testat hur starka strömmarna egentligen var. Han hade kastat i sin förstfödde son, som var en god simmare och han hade försvunnit direkt och kommit upp en bra bit efter slussen. Jag är kanske lite skeptisk till denna historia men den var i alla fall annorlunda och roligt berättad. ;) Denna dag blev också ganska kort. Det blev ett häftigtregnväder under eftermiddagen och jag tog mig till Asplången där jag slog läger under eftermiddagen. Jag hade mött två stackars tjejer på vägen och de såg nog så blöta ut de också. Vårt samtal avbröts tvärt, då de körde på land. Tror att de blev lite generade och fick annat att göra en stund med paddlarna. Dock hade de ingen hastighet och jag såg att de kom loss. ;) På kvällen och tidiga natten fick jag det ibland, tvivelaktiga nöjet att lyssna på uppträdanden någonstans nära där jag hade slagit läger. Det verkade som om det var både någon artist samt ett gäng högst lokala och mindre vana, förmågor. Det var faktiskt ganska roligt att lyssna till. Lite avundsjuk var man där man låg bland mygg och elände. Nästa dag var det dags att fortsätta igen. Nämnas kan att vid detta laget hade jag ganska dålig koll på vilken veckodag det var. Dessutom hade jag inte tagit med någon klocka utan gick helt på solen vad gäller om det var natt eller dag :) Ibland var det kanske dumt att vara utan klocka men på det hela taget så ångrar jag det inte. Jag var helt i samklang med naturen. Det var väl lite av vitsen med det hela tänker jag, att komma bort från den stressiga vardagen och koppla av... Denna typ av expedition där man nästan är helt beroende av vad naturen bjuder, är underbart för en stressad själ! Jag passerade Norsholm och var äntligen ute i Roxen. Här stötte jag på patrull, denna gång av positiv motvind av det hårdare slaget. Nu gick det inte speciellt fort att ta sig fram, högst med ca 1-2 knop. Dessutom var det nästan helt omöjligt att ta sig i land om det behövdes. Dock hittade jag en ca femtio meter lång brygga som ägaren hade lagt ut samma dag. Det tog honom en hel förmiddag. Jag fick tillåtelse att hoppa i land eftersom mitt vattenintag hade gjort sig gällande igen. Jag hittade en alldeles utmärkt ö efter många osande ramsor om vindar. där jag gick i land och lagade mat. Ett segelsällskap hade en fin stuga där och jag funderade länge om jag skulle slå läger där eftersom vinden inte visade några tendenser att lägga sig. Men jag fortsatte och fann till slut ett skär vid kvällningen då jag inte tyckte det var någon ide att fortsätta. Då hade jag kommit upp till slutet på den första viken som man kan se på Roxen (på en karta alltså ;) Hade jag fortsatt så hade jag fått rak motvind och då hade jag knappt fått styrfart. Jag fortsätter i morgon, tänkte jag då. Sällan skrattar hackspetten! ...var min första tanke utanför tältet på morgonen. Motvinden var exakt lika positiv som dagen före. Efter mina erfarenheter av motvind i Bråviken valde jag att stanna kvar där jag var och om vinden mojnade skulle jag fortsätta eftersom det var ganska soligt. Där blev jag kvar hela dagen och över natten. Här kom radion väl till pass eftersom jag redan hade läst ut de böcker jag haft med mig och redanvar inne på andra läsningen.
Dagen därpå vaknade jag antagligen(?) i ottan, vilket inte brukar känneteckna mig i normala fall. Lätt medvind samt otroligt fint väder. Jag följde i princip farleden över Roxen fram till Bergs slussar. Det var en ståtlig syn att se från sjösidan men dock inget för mig. Bredvid låg en liten badstrand där jag drog upp båten och satte på hjulen. Det tjänade jag säkert flera timmar på om man jämför med vad det skulletagit att slussa uppför denna slusstrappa. Efter sista slussen, släppte jag i båten i kanalen igen. Sträckan Berg-Borensberg är nog en av de finare sträckorna av Göta kanal. Det finns cykelvägar längs med kanalen och gott om rastplatser. Man åker förbi Ljungsbro där man i princip är mitt i samhället. De flesta villor vid vattnet har egna bryggor och de utnyttjas flitigt. Tror sjutton det, bättre läge är svårt att få tag på. Här någonstans beslöt jag att laga mat och drog således upp kajaken nästan tvärs över cykelvägen. Jag fick sällskap av ett gäng pensionärer som bodde ganska nära. "Titta! Göta kanal!!" Kläckte någon entusiastisk cyklist ur sig när ett gäng cyklister åkte förbi. På grund av att båten låg som den låg, såg det verkligen ut som om den hade gått upp på land i hög hastighet. Tur att man kan roa någon, tänkte man väl då med munnen full i mat.
Det är också ganska smart med tanke på att man slipper slösa med vatten vilket kan vara en bristvara när man paddlar. Smaken på detta är väl något moderat men det ger gott med energi och man kanske finna någon vitamin bokstav i detta (om man letar med lupp)... Annars är det mycket enkelt att skära upp tex. en paprika eller annan grönsak som förgyller maten väsentligt... En annan ganska "effektiv" snabblunch jag "lagade" på tillbakavägen från Kolmården, var en burk konserverad skinka och några knäckebröd med kaviar och som pricken över i, kaffe. Det gav gott med energi men smakade bäver! ;);) Det är en lång och mycket vacker och paddlingsvänlig sträcka upp till Borensberg. Det är nästan två mil utan slussar! Rena himmelriket... Under denna sträcka träffade jag en trevlig familj från Motala. De var ute och provade sin nya elmotor. Har här också tyvärr glömt vad de heter, men de piggade upp min dag. De hade tagit båten på bilen och lagt i den vid en bro längre fram, så nu var de på väg tillbaka. Fick sällskap med dem i säkert en timme. På denna sträcka var det också uppmätt en fartsträcka där man kunde mä ta sin hastighet. Pappan i familjen hade stolt deklarerat att den gjorde exakt tre knop. Jag höll samma hastighet under hela tiden och hade om jag velat kört ifrån dem. De hade roligt åt det. ;) Nu kan väl sägas att min kajak i princip har två hastigheter, stillastående och marschfart. Här fick jag då reda på att jag kunde hålla i snitt tre knop om det är hyggliga förhållanden.Det gör alltså ca. fem till sex kilometer i timmen. Här kan man då börja få en uppfattning om kajakens egenskaper. Om man tänker sig att på två timmar kommer du en mil och en vacker dag kan man paddla i minst 8 timmar. Man får nog räkna med ett par timmar för att laga mat också på detta. Man kan ta sig ganska långt! Nu är inte just min kajak avsedd för att ta vara snabb men jag kan gott och väl tänka mig att en skärgårdskajak kan hålla 4-5 knop utan att man behöver förta sig. Det hänger lite på skrovformen. Tyvärr lämnade jag dem lite för fort vid den bro där hade båten. Jag hade tänkt att komma så långt som möjligt den dagen. Jag hade en plan. I Borensberg tog denna plan form. Jag hade nu bestämt mig, jag hade fått nog för denna gång. Solen hade legat på hela dagen och jag var rätt så uppbränd redan. Jag ringde mina föräldrar som lovade hämta mig vid middagstid dagen efter. Vi bestämde en plats strax utanför Motala. Jag slutar aldrig förvånas över vilken skillnad det är på att se en plats på kartan och se den i verkligheten. När jag korsat Boren och såg platsen från sjösidan, undrade jag i mitt stilla sinne hur mycket vass som kan finnas på en och samma plats. Här såg det banne mig inte ut som om man kunde ta sig iland. Till slut fann jag en plats en bra bit längre bort där man kunde ta sig upp. Trött och blöt samt med säkert en lätt doft av träsk trampade jag glatt upp till en herrgård där jag fick hjälp med att hitta en bättre plats att tälta på än vid det avlopp jag kommit ifrån. De var också väldigt trevliga och hjälpsamma, och en timme senare var jag i sovsäcken. Vid det här laget kände jag mig helt febrig av solen och paddlingen. Det hade blivit ca fem mil under dagen. Antagligen hade jag slarvat med att dricka eftersom det kändes bättre på morgonen. Dagen efter var det dags att gå upp vid sju tiden i ett lätt strilande regn eftersom en stor grävskopa tyckte det. Nej den ville inte köra över mig, men den var i närheten och "lät". Jag hade blivit lovad att få låna telefonen uppe vid herrgården och tänkte ringa och tala om den lätt modifierade upphämtningsplatsen. Det gick inte att komma fram då deras telefon var upptagen. Hmm. Jag hade verkligen hemlängtan. Men, men, framåt tolvdraget kom det en bil jag sett förut. De hade kört rakt på! Tack o lov!!
Sedan tillbringade jag cirka en och en halv underbar vecka himmavid. Jag njöt i fulla drag av allt som civilisationen har att erbjuda men som man antagligen är för bortskämd för för att egentligen uppskatta på rätt sätt. Jag paddlade faktiskt en del där också.
Ett par dagar senare märkte jag att jag defintivt överskattat min seglingsförmåga då jag manövrerade mig ut i lite hårdare blåst... Det var bara att paddla i land och riva seglet och paddla hem med svansen mellan benen... Sedan var det dags att ta sig tillbaka mot Stockholm igen... Denna gång fick jag sällskap av min gamla skolkamrat Urban... Läs mer om detta i Göta Kanal del II ... watch this space for more |
Jag skulle vilja rekommendera Göta kanal som ett
intressant och ganska bekvämt "paddel vatten". Man kan välja om man vill vara
en riktig trapper eller om man föredrar det lite mer bekväma livet... Jag provade båda
delar na... Om man som jag paddlade själv, är det ett trevligt alternativ då det finns
gott om trevligt folk längs kanten...Kunskaper i tyska är ett plus då det finns gott om
turister. Även om jag själv inte innehar den kunskapen förstod jag ganska väl vad en
av dem menade då jag hade lyckats med att blockera en brygga... (förlåt!!) ... på ett
rätt så osmidigt sätt... Men, men även solen har sina fläckar...
Ett litet matrecept kan här väl komma till pass.
Tortellini a'la Bekväm... Det går till så att man kokar en halv påse tortellini till
en person (koka en hel påse ifall du vill ha till frukost). När den nästan är klar ser
man till att det finns ca. 3 dl vatten kvar i kastrullen. Man tar sedan en påse pastasås
i pulverform, typ Blå Band, och häller på... Detta istället för att söla ner en
kastrull till ;)
Jag gjorde också min första egentliga, även om den var relativt kort,
seglats med kajaken där. Hur enkelt som helst tyckte jag då... (jag har aldrig seglat
förut och skall träna mer på detta trevliga färdsätt. Tänk om jag hade haft med mig
seglen när jag paddlade... Jag hade kommit mycket längre då, eftersom det blir ganska
bra fart...